På havets botten

1985 hittades vraket av Titanic på 3800 meters djup. Jag var 10 år. Jag kommer ihåg hur jag satt klistrad framför TVn och såg dokumentären om Robert Ballard och hur han hittade skeppet. De suddiga bilderna från djupet. Fascinationen.

Där och då blev jag intresserad av Titanic. Jag har sett åtskilliga spelfilmer och dokumentärer. Fasats och förundrats.
För ett par år sedan var jag i Florida. Då snubblade jag över ett Titanicmuseum. Givetvis ville jag besöka det, vilket jag också gjorde.
Det var en vandring från varvet där hon byggdes, via den ödesdigra natten till slutet när man fick se riktiga saker som de tagit upp från botten.
Turen leddes av en irländare klädd i tidstypiska kläder. Jag höll min biljett hårt i handen och på den stod ett namn.



















Ett namn på den passagerare som jag var under jungfruturen 1912.
Mitt namn var  Esther Bloomfield. Jag var ombord tillsammans med min man Benjamin Hart och vår sjuåriga dotter Eva. Vi var passagerare i 2:a klass.
























Min man dog den natten, men jag och min dotter klarade oss. Det kunde jag läsa på en tavla i slutet av turen.
Min dotter Eva skrev en självbiografi om händelsen.

Det var en otrolig känsla. Det känns precis som att jag varit ombord på skeppet på riktigt.






































































Filmen Titanic var jag på bio och såg ett antal gånger. Och nu på söndag är det dags igen. Dags att gå ombord. Denna gång på Titanic i 3D.