Min farmor blev 96 år gammal. Jag var övertygad om att hon skulle överleva oss alla.
Hon berättade ofta om att de var tvugna att nöddöpa henne när hon föddes. De trodde inte att hon skulle överleva. Men det gjorde hon.
Hon fick 5 barn, varav det ena min pappa.
Hon var inte den som väntade på att någon skulle hjälpa henne så hon tog ofta själv tag i saker. Hon klättrade på stegar, hon klippte gräset och skottade tills hon var helt slut. Hon ville aldrig vara till besvär. I och med att hon var så snabb på att göra allting själv råkade hon emellanåt ut för olyckor. Brutna ben, armar, blåmärken...men hon återhämtade sig alltid.
När min farfar dog bodde hon kvar i huset flera år. Hon tog hand om sig själv länge. Jag tror det var runt 2001 eller 2002 som hon sålde huset och flyttade till en lägenhet i stan.
Jag tror inte hon trivdes så bra där. Det var en ganska mörk lägenhet och hon var ganska ensam.
Trots att hon haft några av sina barn i närheten så har hon inte fått speciellt mycket besök av dem. Det är tragiskt. Det känns som att nästan bara min familj har varit de enda som brytt sig om henne, och det säger jag inte för att vara partisk.
Några av mina kusiner har också brytt sig om henne. Men flera av hennes egna barn har enligt mig inte varit så omtänksamma om henne. Det hade kanske räckt med ett telefonsamtal då och då, eller att åka förbi och prata lite med henne.
Jag säger inte att de aldrig var förbi henne, eller aldrig hörde av sig till henne. Men för mig var det väldigt sällan med tanke på att jag pratar med min mamma minst en gång om dagen.
Och jag vet att farmor funderade på varför, och saknade det.
När hon bodde i lägenheten så blev hon sämre och sämre och jag trodde inte att hon skulle leva så länge till. Men efter det att hon flyttade till äldreboendet, fick folk runt om sig och fick mat på regelbundna tider så återhämtade hon sig.
Tänk, flickan som nöddöptes blev nästan 100 år gammal. Tänk vad hon varit med om mycket i sitt liv. Tänk hur mycket som har förändrats i samhället.
Vad fint du skriver om din farmor, låter som en fantastisk kvinna! Häftigt att hon som nöddöptes skulle leva i 100 år :)
SvaraRaderaKramar!
Livet är konstigt många gånger... O det känns hemskt att så många gamla "glöms bort" av sina nära o kära... Men jag tror inte det är hela sanningen heller.
SvaraRaderaMånga gånger tror jag att det handlar om att man tänker att jag gör det sen. O sen blir flera timmar, dagar kanske månader.
Min mormor, du kanske kommer ihåg henne "gammel Ebba". Hon bodde ju hemma länge, hon hade min kusin Malin o hennes familj på övervåningen o min morbror o hans fru i bagarstugan. Min andra morbror bodde bara nån km bort... Ändå kände sig mormor ensam. Hon fick mat o hennes barn, barnbarn o barnbarnsbarn fanns runt om henne, men hon behövde mer. När hon till slut hamnad epå ett äldreboende så levde hon upp, hon blev sitt gamla jag igen... Glad historieberättande extraordinär =)))... Hon fick några sista år då jag vet att hon stormtrivdes... Hon var slut i kroppen men klar i knoppen till sitt sista andetag...
Mamma var där med henne när hon tog drog sitt sista andetag o gick vidare... Mammas bröder hade svårt för att se henne sjuk o hjälplös tror jag.
Ganska konstigt... när jag tänker på det. Jag var ensam med min mamma den stunden hon drog sitt sista andetag. Hon var slut i kroppen men klar i knoppen. Hon sa bara "Äntligen är du här gumman" . Sen höll jag henne i handen i 10 minuter sen var hon borta.
Livet är konstigt, man förväntar sig att ens barn ska finnas där o man förväntar sig att ens föräldrar ska finnas där väntandes på oss för alltid.
Men man vet samtidigt att de bara finns där till låns,under en tid. O din familj är fantastisk Malin. Ni tar verkligen vara på er tid tillsammans. Var tacksam!!
/// Magda
Hur vet du att det var så då???
SvaraRaderaTill anonym:
SvaraRaderaHur jag veta att vad var så? Att hon kände sig ensam och saknade sina barn - det sa hon varje gång man träffade henne. Hon undrade varför ingen hörde av sig, om hon hade gjort dem något.
Att hon inte trivdes i lägenheten? För att hon tynade bort och började se saker som inte fanns.