Tager du denna......

I går var det bröllop för mina vänner Madeleine och Robert som äntligen, efter 10 år tillsammans, bestämt sig för att gifta sig.

Jag gick till kyrkan tillsammans med mina föräldrar och försökte göra mitt bästa för att behärska mig under vigselakten.
Många tankar, känslor och mycket glädje vällde upp och tog över. Direkt de kom in kände jag att det här kommer aldrig gå. Min guddotter Liv spelade piano under intågandet i kyrkan och senare var det dags för hennes syster Evelina och bonussyster Tua att spela och sjunga.

Och jag började så klart gråta....snoret och tårarna forsade och jag viskade desperat till min mamma....jaha...då var det dags igen...har du nåt papper?
Hon som alltid är utrustade med allt i handväskan fiskade upp tre tvättlappar som jag kunde använda till att badda mig under ögonen. När alla andra sjöng en psalm försökte jag dränka mina snytningar i sången.

Mitt under själva vigselakten kom ett grymtande från första raden och Liv och Evelina försökte dämpa skrattet så gott det gick. Det var inte förrän efteråt jag fick höra att det var Erica, som bor i Australien som ville vara med på bröllopet, men att hon blivit uppringd precis när det var dags att utfodra grisarna.

När vi skulle gå ut frågade jag min mamma om det märktes att jag hade gråtit. Nä, svarade hon....det kanske syns att du blivit lite rörd. Efter att vi grattat och kramat om brudparet gick jag på toaletten....mötte ett rödmosigt ansikte i spegeln och insåg att det min mamma just sagt var en stor fet lögn.

Efter att ha bättrat på sminket gick sällskapet till Orangeriet där det bjöds på lunch och boulespel och senare på eftermiddagen åkte vi hem till deras relativt nyinköpta hus och åt tårta och umgicks!

En supertrevlig dag fylld med tårar och glädje! Jag är så glad för deras skull!!!

I feel sad.....

Jag känner mig ärligt sagt lite låg och ledsen just nu. Skolan har pågått i drygt en månad och jag har hamnat i en jättehärlig klass.
Det har varit kämpigt att ställa om sig från arbete till studier. Jag är ovan att studera och har väldigt höga krav på mig själv så den här månaden har varit kantad av stress och prestationsångest. Men det känns som att vi alla är på samma linje och vi kan diskutera med varandra när det kör ihop sig.

Jag går ju en utbildning på halvdistans, vilket innebär att jag är i Luleå några dagar ungefär var tredje vecka. Luleå är min hemstad och det har känts naturligt att åka tillbaka dit. Visst är det lite jobbigt att behöva pendla 26 mil enkel väg så pass ofta men det går ändå bra. Jag får ju dessutom chans att träffa vänner som jag har kvar där.
Sarah och Freddy är så snälla och liter mig sova över och det är jag grymt tacksam över. Men det känns ju samtidigt som att jag inte vill utnyttja deras gästfrihet allt för mycket.

När jag var i Luleå och skrev provet för utbildningen frågade kursledaren varför jag inte hade sökt utbildningen i Umeå. Jag blev lite ställd eftersom jag inte hade koll på att Lernia faktiskt hade utbildningen där denna termin. Jag visste att universitetet körde den men eftersom jag inte hade allmän högskolebehörighet kändes det inte aktuellt att söka dit.

Hur som helst, jag kom in i Luleå. Vi är en klass som sitter på tre ställen i Sverige, förutom Luleå sitter ett gäng i Östersund och ett annat i Visby.
Första skoldagen informerades det om LIA, som är våra praktikperioder då vi ska vara ute på arbetsplatser och lära oss jobbet. 3 perioder som är ca 6-7 veckor långa om jag inte minns helt fel.
Eftersom Luleå hör till Norrbotten så är det där de ser till att ordna praktiken. Alla ska i den mån det är möjligt få en plats så nära hemmet som det går. Dock kan det bli nån mils pendling i värsta fall.
Jag blev naturligtvis orolig för hur det ska bli för mig, eftersom jag bor i Västerbotten och vi inte själv får ordna praktikplatser (allt ska gå genom en samordnare).

I går skickade jag frågan till vår kursledare och fick till svar:

När det gäller LIA i Västerbotten så har vi svårt att få platser där då regionen har "egna" utbildningar som prioriteras i första hand. Inom LÖV har vi platser i  ​Norrbotten.

Med det svaret tappade jag styrfart och kände att det låste sig i mig. Ska det vara helt omöjligt att ordna? Det handlar om en ynka plats.
Jag frågade om jag inte kunde kontakta Västerbottens samordnare för att själv höra om de kunde hjälpa mig, alternativt ordna plats själv. Fick då till svar att jag skulle ringa henne kl 16 idag.

Så nu sitter jag här...6 timmar med en klump i magen...och väntar på att klockan ska bli 16.
Innebär det här att jag måste hoppa av utbildningen? Jag har inte ekonomisk möjlighet att betala dubbla hyror för att bo 3 perioder på 6-7 veckor i Norrbotten. Det finns inte på kartan!

Det blir kanske så att jag får dra på mig blåtröjan igen och ställa mig bakom disken och lyssna på alla arga kunder. Känns rent ut sagt piss!

Instagrambilder

Vill bara dela med mig av de fina bilderna som Frida Kempe tog till Juliets instagram!
Färgglatt och fint! Härligt jobbat Frida!

Ett stänk av panik

26 mil senare landade jag i sängen hemma. Pustade ut efter en hemsk skoldag och en bra skoldag.
Lärare kan vara som natt och dag har jag insett.
Hur som helst låg jag och funderade på hur jag skulle lägga upp de kommande dagarnas studier och uppgifter, tänkte att Jim (vi har honom i anatomi och sjukdomslära) är allt bra underbar. Han är en lärare som förstår och kan lära ut, inga överraskningar där inte! Det känns tryggt!

Scrollade igenom studiegruppens chatt eftersom jag inaktiverade den medans jag körde bil. De där tjejerna kan verkligen chatta emellanåt och det plingar som bara den. Det stör min ljudbok ;)

Höll på att svälja tungan när jag kom till detta meddelande:

Med bankande hjärta gick jag in på vår portal....helvete, helvete, helvete.....
Läste Jims meddelande.....

Hej alla!
Dagens "träff" gav tillfälle att fundera om vi inte skulle ha ett litet anatomiprov. Tillsammans med Visbygruppen så kom vi överens om att terminologin nedan bör ingå i grundkursen. Lär in utantill. Uttal och betoning mycket viktigt.........ingen litteratur är tillåten. Provtillfälle kommer framöver........
Tack för idag! Ha det gott!
/Jim

Herreguud vilken underbar människa han är! Jag dör!
Nu kan jag lugna ner mig lite och bara ta det lugnt resten av kvällen.

När man kan släppa sin prestationsångest

Det är alltid en osäkerhet när man ska starta ett nytt projekt. Speciellt när det är något man aldrig gjort förut.
Det jag ska göra i dagsläge är att illustrera ett omslag och ett uppslag till en barnbok. Jag vet lite om karaktärerna och kommer få läsa det fullständiga bokmanuset om ett par veckor.
När jag har gjort det kommer manuset och bilderna skickas runt till olika bokförlag och förhoppningsvis tycker det att allt är så bra att de vill ge ut boken.

Jag har haft lite prestationsångest för att rita mänskliga figurer. Det är inget jag gjort förut, inget jag känner mig trygg med. Men så kom jag på att jag faktiskt kan basera dem på mina figurer, bara göra dem mänskliga. På ett ungefär.

När man jobbar med en person som har en vision av hur resultatet ska bli, som har skrivit boken med en bild av karaktärerna är det svårt att veta om man hamnat rätt. Därför gjorde jag några snabbskisser och skickade dessa till Malin för att få lite feedback innan jag la ner mer tid på dem.

Svaret jag fick gjorde mig jätteglad, och mycket av mina farhågor släppte.

Åh, sååå fina!! Jag älskar skisserna! Ser dina ”vanliga” figurer i Milo, perfekt mix med min tanke om hur han ska se ut 😊 Och barnen är ljuvliga! Manus kommer inom ett par veckor.

I dag satte jag mig och började trixa lite med dem i illustrator. Bara så jag har karaktärerna som en fast grund att utgå ifrån när jag utvecklar dem.

Det här känns sjukt spännande! Det gäller bara att få tid för det här vid sidan av studierna. Men det måste jag, jag menar - hur ofta blir man tillfrågad?!

Att illustrera verkligheten

Idag började jag skissa litegrann på illustrationerna till boken. Det känns lite svårt eftersom jag inte fått läsa boken än, men den skulle komma i slutet på månaden.

Men jag kan i iallafall börja fila på karaktärerna.

Jag är inte van att rita människor. Verkligen inte. Ärligt talat vet jag inte hur man gör. Jag är van att rita lite udda saker, som kan se ut lite hur som helst. Men Malin Toverud som skrivit boken valde trots ut mig efter mina illustrationer så jag antar att hon gillar min stil.

Jag ska försöka behålla lite Luna även i dessa karaktärer, även om de ska vara mänskliga. 

Det här blir verkligen en utmaning. Jag har många detaljer som jag vill testa. Jag vet inte om de är genomförbara men det är i alla fall värt att prova.

Jag skulle vilja prova att blanda både handmålat och det jag illustrerar på datorn.

Bilden kommer från mönsterrapporten jag jobbade med i klädkollektionen som nyss kom ut hos Juliet.

En hög med korvar

Efter den här morgonen känns det som att alla uppgifter hopat sig till en stor bajshög. Ursäkta mitt omogna uttryck, men det är så det känns.
Det jag måste försöka nu är att ta en korv i taget och sortera upp alla uppgifter både för att få en överblick och för att min hjärna inte totalt ska koka över.

Vissa människor sätts på en position för att lära ut, men har ingen pedagogik eller planering. Det skapar bara en massa förvirring hos mig. Jag vill ha information INNAN jag börjar med en uppgift, inte nya riktlinjer allt eftersom. Det funkar inte.

Det regnar och jag tycker lite synd om mig själv och mina klasskompisar. Jag har uppfattat att det är många som känner sig extremt stressade över utbildningen, och det gör jag med emellanåt.
Jag får försöka att bara ta en sak i taget och inte tänka på allt samtidigt, för då går jag under.