Illustrera

I torsdags fick jag ett nytt illustrationsuppdrag. Det är jätteroligt! 

Jag ska illustrera två mönster till tyger som ska bli barnkläder. Igår fick jag besked att jag var på rätt väg så jag gick från pappersskisser till att börja jobba i Illustrator.

  

När man får fria händer

Idag gjorde jag om i entrén på jobbet. Inget extravagant eller så, men vintertemat försvann och ersattes med lite vårigare inslag.

Det är sådana här dagar jag trivs som bäst på jobbet. När jag får vara lite kreativ och i liten mån göra som jag vill.
Det finns ju trots allt gränser för hur mycket jag kan och får göra.
Hade jag fått helt fria händer hade jag kunnat skapa underverk. Men företaget har sina riktlinjer så det finns inget annat att göra än att följa dem.

Jag kom att tänka på hur det var under min McDonaldstid. På den tiden få det var restaurangen jag jobbade på franchiseägd och jag kunde ta ut svängarna rejält när det kom till temaskyltning.
Vi hade en Medelhavskampanj med smaker från medelhavet.
McDonalds Sverige utlyste en tävling där restaurangen med bästa kampanjskyltningen skulle vinna 25.000 kr.
Då gick jag all in. Jag satt hemma på kvällarna och tillverkade grekiska pelare som sedan fästes vid de kaklade pelarna framme vid kassan. Ur högtalarna strömmade surr av bin, fågelkvitter och spansk/italiensk/grekisk musik.
Jag hade fått låna en massa växter och en fontän från en blomsteraffär så det porlade vatten och vårgrönt och lummigt.

Mitt hårda jobb resulterade i att vår restaurang tog hem priset!
Tänk vad man kan göra om man bara låter fantasin och kreativiteten flöda!

Möta rädslan

Det bästa sättet att möta sina rädslor är att ställa sig inför dem. Det insåg jag efter att jag efter att ha ställt mig inför en full salong och pratat i en timme om mina erfarenheter i ett filmprojekt jag varit involverad i.
Det var på en filmfestival i Malmö.
Jag var så oerhört nervös och jag sprang på toaletten titt som tätt innan det var dags. Men när vi väl stod där på scenen och började prata så var det jätteroligt.
Att ha så många ansikten vända mot en, lyssnande och uppskattande var en riktig kick!

Det är skillnad att prata om egna erfarenheter eftersom det inte är fakta som någon kan slå ner på. Det finns ingen expert som kan hävda att något man sagt inte stämmer. Det gör det hela lite mer avslappnat.

På den filmfestivalen träffade vi på ett gäng från Trollhättan som alla jobbade med filmprojekt på Film i Väst. De bjöd in oss på en filmkonferens på Marstrand där vi skulle hålla ytterligare ett föredrag, fast för ett mindre antal gäster.

Det är första och enda gången jag varit på västkusten. Solen sken och det hade redan börjat blomma.
Vilket underbart ställe!

Efter dessa två tillfällen har jag hållit en del kurser, fast i andra ämnen. Då behövde jag mer fakta bakom mig och det kan jag säga var lite mer nervöst. Inte riktigt lika roligt.
Men jag mötte min rädsla och växte av det!

Är du en talker eller en doer?

Ibland kan jag bli så jävla less på hur jag är. Jag tycker inte om vissa tendenser hos mig själv. En av dessa är att jag har så svårt att fullfölja något.
Jag får idéer, börjar och sedan är det som att jag tappar motivationen och lågan, trots att jag vill.
Det kan säkert bero på lathet, bekvämlighet och att saker blir komplicerade och jobbiga.

Det handlar inte bara om en sak, utan det är så här i mycket. Jag är en påbörjare men inte en slutförare.
Jag bloggade tidigare om planerna på blodomloppet förra året. Jag var verkligen peppad på att vara med tillsammans med Pernilla och de andra som visade intresse på jobbet.
Men vad blev det av träningen....ingenting naturligtvis. Först tyckte jag att jag hade all tid i världen, sen kom det "en massa saker emellan" och så var det dags för loppet. Det vore ju rent idiotiskt att tro att jag skulle orka springa när jag inte hade tagit ett steg utöver det jag vanligtvis gör en vanlig dag.

Varför kommer jag då in på blodomloppet igen? Jo, för att idag berättade Pernilla att hon anmält sig.
Ska du inte vara med? kom hennes följdfråga.
Klart jag ska sa jag då! I bakhuvudet skrek all min visshet att det ju självklart kommer skita sig.
Men NÄ - jag ska tamigjävulen vara med i år. Och jag ska vara i så pass bra form att jag tar mig runt dessa 5 km utan att vilja att någon tar mig av daga.

Det är så själva fan om jag inte ska klara av att slutföra något i mitt liv. I år är det jag som springer - i regn eller solsken - jag springer! Om så någon ska springa bakom mig med knölpåk så ska jag runt banan! Det finns inga genvägar! PUNKT SLUT
Nu måste jag nog lägga mig i soffan ett tag.....

Min dagbok

Jag gillar att skriva. Det har jag alltid gjort - i alla fall när jag själv får välja ämne.
När jag var liten skrev jag berättelser - om spöken, tjuvar, troll, bästa vänner, småsyskon och knarklangning.

Jag ritade framsidor på mina "böcker" och har dem fortfarande samlade i mitt arbetsrum.
Jag skrev dagbok - om små händelser som i min lilla värld var stora och viktiga.

Med åren skrev jag dagbok mer regelbundet och att sätta sig med dessa böcker nu är som att resa tillbaka i tiden.
Jag minns, jag känner det jag kände och jag kan både skratta och gråta åt det jag skrivit. Jag har mognat - det som kändes så livsavgörande när jag var 18 år är inte lika viktigt idag.
Men jag förkastar inte känslorna. Det var precis vad jag kände då, och det var mitt liv - mina känslor och mina drömmar.

Jag började så småningom blogga och det har pågått i många år. Min kompis Madde bodde då i Stockholm och ICQ var väldigt stort i våra liv. Till den kunde man koppla en blogg och på hennes inrådan (kanske fanns det även hot med i bilden) så började jag lite trevande att berätta om mitt liv och mina dagar.
Det är jättetråkigt att denna blogg inte längre finns att se, för jag hade verkligen velat gå in och läsa det jag skrev.

För två år sedan skrev jag reportage för en nättidning. Jag gjorde det vid sidan av mitt vanliga jobb och "bajsade" ur mig reportage efter reportage om de mest varierande sakerna.
Det var roligt, men just då blev det lite för mycket. Det skulle vara roligt att göra något liknande igen.

Det finns de som inte förstår vitsen med att blogga.
Varför vill du berätta? Vill du verkligen att folk ska veta så mycket om dig? Varför berätta om saker som inte alltid är positiva?

För mig är min blogg en ventil. Ett sätt att lätta på trycket. Jag berättar inte allt, jag berättar bara det jag tycker känns okej för andra att veta. Kanske hjälper det någon i samma situation någon gång. Kanske kan någon skratta åt dråpligheter. Kanske lär folk känna mig bättre.

Jag är inte rädd att visa mig svag eller visa på misstag. Jag lär mig hela tiden! Jag bjuder på mig själv både i vardagen och i bloggen och försöker inte vara något jag inte är.

Under min flytt till Umeå och alla jobbigheter runt den perioden fick jag så otroligt mycket stöd och fina ord från de som följer min blogg. Det värmde och gjorde mig starkare. Jag kände mig inte så ensam utan jag hade stöd i ryggen från så många.

Jag tycker att det är otroligt skönt att skriva av sig. För mig är det ett sätt att lämna av tankar någonstans. Att slippa ha allting i huvudet, för där är det oftast fullt nog.
Min blogg är min dagbok och ni är välkomna att tjuvläsa den!

De var en gång....

Det finns en vilja och en önskan som jag burit med mig under flera år. Jag skulle vilja skriva barnböcker.
Eller i alla fall en barnbok.
Jag har en idé vad den ska handla om och jag skulle själv vilja illustrera den. Problemet är bara att börja...

Eftersom det bara är en tanke, ingen som bett mig göra det, eller betalar mig för att göra det så har jag inte fått ändan ur vagnen.
Så är det ofta när jag inte vet vad det ska leda till eller om det ska bli något av det.
Jag vet, det är idiotiskt! Hur ska det ens ha bråkdelen av en chans att bli något om jag inte ens testar.

Men att ge mig den tiden, att sätta mig ner och bara bestämma mig för att börja gör att det låser sig för mig. Jag tänker....i morgon, eller nästa gång jag är ledig, eller den kvällen....då!
Jag vet att man säger att om man bara vill något riktigt mycket så gör man det bara.

Så jag gör det bara!

Tjejkväll med Evelina och Veronica

Häromdagen fick vi höra om en ny film som kommit ut på Netflix. Veronica - en spansk skräckfilm som baserats på verkliga händelser.

Jonatan som sett filmen var livrädd. Han sa att den varit sååå hemsk och jag och Evelina bokade in gårdagskvällen för skräckfilm.

På morgonen såg jag ett inlägg om att många tyckt att filmen var så obehaglig att de varit tvungna att stänga av den.

Jag fick nästan lite ont i magen på tanken att sova ensam efter att ha sett den filmen men vi körde på i alla fall.

Hämtade upp Evelina efter jobbet, vi handlade lite till middag och sedan åkte vi hem till mig i Röbäck.

Som den kung i köket som jag ju är (ni som känner mig vet att det är en lögn) fixade jag ihop en kulinarisk middag. Gratinerad löksoppa och färskt bröd.

Med Evelinas hjälp med avsmakningen så blev det riktigt lyckat.

Obligatorisk matfotografering

Vi bänkade oss i soffan, kuddar och filtar redo. Jag fick sitta med laserpekaren i handen hela tiden för att styra bort Kiwi som har en förkärlek för att sitta mitt framför TVn.

Lite klagomål på att det var så många hål i filten

Vad tyckte vi då om filmen? Den var riktigt bra. Spanjorerna kan leverera läskiga filmer, den saken är klar. Men om den var så skrämmande som Jonte målat upp den tycker jag inte. Kanske är jag mer härdad med tanke på alla real crimes jag brukar titta på.

Men den var helt klart värd att se!

Omtänksam som jag är följde jag med Evelina till busshållplatsen och såg till att inga demoner hann ta henne innan bussen kom.