Dagar som denna kan jag vara utan. Jag kände redan på morgonen att det tog emot, allt kändes jobbigare än vanligt och tankarna malde på oavsett jag gav dem uppmärksamhet eller inte.
Hur kan allt ha blivit så här? Hur kan man ha levt ihop så länge och sedan bara välja att inte göra det.
I min värld får jag inte ihop det. Jag har så mycket tankar, funderingar, känslor och ja...ilska och ledsamhet i mig men känner inte att jag får någon respons på det.
En vill prata och en vill det inte.
Jag undrar om han tänker på mig. Hur då menar du, undrar han. Ja, vad tror du....saknar du mig? Tänker du på oss, på det som varit...
Jag får inte den responsen jag vill ha, den responsen jag känner att jag behöver.
Vi har pratat men jag känner inte att jag är färdig med det. Jag behöver älta, gråta, undra, få förklarat...
Vissa dagar är jobbigare än andra. Vissa dagar känner jag mig ensammast i världen.
Det är inte det att jag inte har min familj nära. De är bara ett samtal bort, några minuters bilfärd bort. Men ibland vill jag ha något mer, något annat - hur mycket jag än älskar dem.
Det känns liksom att jag blev lurad på hela konceptet. Jag hann inte med....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!