Nu för tiden kan man se vad man slagit för siffror men då var man tvungen att hålla koll på det själv.
Det var ett evigt snurrande på dessa skivor.
Min farmor och farfar hade ett litet vägghängt telefonbord i hallen. Om jag inte minns fel så hade den en liten hylla under där telefonkatalogen låg.
På detta lilla bord stod alltså den röda telefonen och en sparbössa som var format som en liggande tunna.
Bilden är lånad från Hallonsemla´s blogg
Någon gång då och då fick jag frågan om jag ville ha en hundra lapp eller om jag hellre ville välja innehållet i sparbössan.
Jag stod och kände på den, på tyngden, och försökte räkna up hur mycket pengar det kunde vara i den.
Jag brukade välja sparbössan och fick då sätta mig och räkna ihop pengarna. Det var alltid mycket mer än hundra kronor i den. Jag gick hem därifrån som en rik unge!
Apropå telefoner så hade vi en gammaldags telefon hemma, som man vevande på sidan. Det var inte så att vi använde den för att ringa på utan den var mer som en lektelefon. Men varje gång man vevat upp den och sedan rörde vid den så fick man världens stöt. Inte så roligt!
Nu blev jag nostalgisk. Jag har för mig att min syster tog hand om den röda telefonen men jag kanske minns fel.
Hur som helst så tänker jag alltid på farmor och farfar när jag ser en sådan telefon i rött. De var de enda som hade en färggrann telefon, alla andra jag kände hade grå/beigefärgade och tråkiga telefoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!