Trots att det bara gått ett år sedan jag började äta Levaxin för min ämnesomsättning så minns jag knappt hur det kändes innan.
Men för några veckor sedan kom jag på att jag kände precis som innan jag fick min diagnos.
Jag kände mig avtrubbad, vilsen, som om jag iakttog mitt liv från någon annanstans. Jag var inte jag och jag var inte med i matchen.
Att inte orka, att inte ha kraften i kroppen, att blicken liksom inte kan fokusera, att inte orka prata mer än på utandningen. Ändå tog det tid att inse vad det berodde på, trots att jag stod med facit i hand.
Så efter att ha varit på provtagning visade det sig att jag behövde öka min dos.
Nu har jag ätit en starkare dos i lite mer än en vecka.
Igår när jag gick ut från Ica Maxi reflekterade jag över att jag börjar känna mig som "jag". Att jag var i mig själv i just det ögonblicket.
Det låter kanske lite flummigt men jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Tack lilla piller för att du gör mitt liv så mycket bättre!
Fattar precis. Har denna veckan ökat dosen till 112,5 mg för att utvärderas. Låg "rätt" med värdena - mer rätt än tidigare egentligen men mår sämre än förut. För tidigt att veta än om det ger resultat men värt att testa tyckte min läkare. Så jag fattar absolut den känslan av avtrubba, ej seende fast ögonen är öppna, orkar inte lyssna på andra, orkar inte med oljud eller höga ljud, orkar inte med barnen eller ens sig själv. Jag har inte den där otroliga trötttheten som jag hade i början. Jag känner mig mer mentalt utmattad. Hoppas du känner dig bättre snart och jag med.
SvaraRaderaJa, det känns bättre och bättre. Konstigt att det trots allt tar så lång tid innan man fattar vad som är fel när man trots allt fått diagnosen. Men man blir väl klokare med tiden.
SvaraRadera