Det var när jag jobbade med ett eget dokumentärfilmsprojekt på Kreta som jag träffade honom. Kärlek vid första ögonkastet.
De bruna ögonen som såg rakt in i min själ. Det rufsiga håret var så charmigt.
Jag såg på honom hur glad han blev varje gång vi träffades.
Jag visste där och då att det här var någon som jag ville ha i mitt liv. Någon som jag hoppades kunde följa med mig tillbaka till Sverige för att vara en del av min vardag.
Det blev inte så. Det blev för komplicerat. Jag kunde ju inte bara köpa en biljett åt dig, eller gömma dig i min väska.
Jag vet att vi skulle ha fått ett bra liv tillsammans.
Jag tänker på dig fortfarande och jag blir så glad när jag ser bilderna på oss tillsammans.
Vi fick 3 veckor av sällskap.
Jag såg till att du fick mat och vatten.
Du hade ingen förutom mig och jag var tvungen att lämna dig.
Förlåt Gizmo!
Jag älskar dig fortfarande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!