Jordbävningen i Luleå

Jag hade lagt mig när det hände. Jag förstod direkt att det måste vara en jordbävning eftersom vi bor så öde så inga stora transporter kör förbi, och det var sent på kvällen så det vore tveksamt att ett gäng helikoptrar skulle hovra över huset. Inte för att de gör det under dagtid heller...

Fönstren skallrade, sängen skakade och det mullrade. Och länge höll det på. Den var liksom utdragen även om den inte var lika intensiv hela vägen.
Ungefär som ett tåg som kör genom rummet och man hör det när det försvinner bortåt.
Jag har upplevt samma sak här hemma en sommardag då jag och min syster satt i arbetsrummet.

Tydligen var jordbävningen igår kväll den största i Sverige på 100 år  och inträffade 5 mil ute i Bottenviken. Skalvet kändes runt om i norra Sverige. Till och med nere i Umeå kändes det.

I morse när jag kollade Kurirens nättidning var det en forskare som ville uppmärksamma att dammarna som vi har här uppe i norr kan ha tagit skada av dem. Att det är viktigt att de kontrolleras.

Det vore en katastrof om dammarna brast. Vi har en broschyr på anslagstavlan, som skickades ut för ett antal år sedan, där det står vad man ska göra om dammarna brister.
Det är ungefär som sidorna som förr fanns i telefonkatalogen, instruktioner på vad vi ska göra om kriget kommer.

Den första broschyren om dammarna som jag har minne av hängde på mina föräldrars anslagstavla och hade en fruktansvärd undergångsbild på framsidan. Min syster var livrädd för den.
En stor våg som slår in över samhällen. Som en stor tsunami.

Vi får hoppas att de kontrollerar dammarna noga nu!