Man kan nog säga att jag lider av dödsångest. Inte värsta sorten, men dock. Jag tänker på döden varje dag. Rädslan över att förlora någon som står mig nära, eller att själv dö innan jag hunnit med allt jag vill.
Ibland kan jag tänka att döden inte är skrämmande, man liksom bara försvinner. Men om man blir sjuk då, och vet att man bara har en viss tid kvar. Hur fruktansvärt är inte det?!
Jag vet att jag inte lever mitt liv till fullo när jag har dessa tankar. Istället för att ta vara på varje stund jag har, tillsammans med alla människor jag älskar så svärtar jag ner mina stunder här på jorden med rädsla, ångest och djupa tankar.
Jag vill kunna leva här och nu, utan att vara rädd.
Det gör mig rädd att läsa i tidningar och se på nyheterna om alla hemska dåd som begås av människor som på ett eller annat sätt inte är kloka i huvudet. Skolskjutningar, massaker i biosalonger, knivhuggna på stan. Det har hänt helt vanliga dagar, i helt vanliga städer utan minsta förvarning.
Vem säger att det inte kommer hända mig när jag är på stan, går på bio eller sitter på jobbet - en helt vanlig dag. Det är en skrämmande tanke som förlamar mig.
Det känns som att jag fastnar i allt elände och inte tar mig ur det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!