Det är ett minne som är starkt hos mig. Jag stod där och slog bollen, om och om igen. Med tiden torkade gummisnodden mer och mer och blev skör. Den gick av och bollen åkte all världens väg. Jag lagade den med knut efter knut och snodden blev till sist kortare och kortare.
Jag minns att jag målade mitt tennisracket vitt på ena sidan, med svarta ränder, och svart på andra sidan, med vita ränder.
Som så mycket annat i mitt liv så påbörjas projekt som aldrig blir slutförda. Mitt tennisracket blev halvmålat, precis som mitt paljettpannband som till hälften syddes med paljetter, men aldrig slutfördes.
Så typiskt mig....så många halvfärdiga projekt som påbörjas i iver men slutar med uträkning och brist på engagemang.
Jag är en "starter" men ingen "finisher".
När jag växte upp hade jag lust att prova på tennis på riktigt, men vågade inte. Antagligen berodde det på rädslan för att misslyckas. Som i så mycket annat.
Men i helgen var jag för allra första gången på en riktig tennisplan, med racket och bollar redo för att testa och se om det skulle vara precis så roligt som jag trodde att det skulle vara. Och det var precis så roligt som jag trodde. Jag var inte bäst, och jag känner inte något tvång att vara det. Det var bara roligt!
Det här är verkligen ett sätt som jag gillade att röra mig på. En träningsmetod som kan fungera för mig. Längtar redan till nästa gång jag får chansen att stå där.
Då ska jag se till att ha skor med sulor som tål att röra sig i alla riktningar och inte den skit jag hade på fötterna i lördags.
Jag tappade bägge sulorna, eller slet loss dem för att kunna fortsätta efter att de till hälften lossnar från skorna efter bara en kort stund.
Until next time!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!